060910

Nu är jag här. Här i Sydney, Australien, det som nu ska kallas hemma. Det känns inte hemma. Inte än. Jag fryser och är hungrig, är trött och förvirrad. Jag saknar min lägenhet och att kunna ringa till någon när jag har tråkigt. Jag saknar min vinterkappa mitt täcke och varma, mysiga, underbart härliga kramar. Igår var jag så trött och uppgiven att jag var beredd att strunta i allt och åka hem. Jag som aldrig har haft hemlängtan förr.

Detta är mitt nya "hemma": Jag har haft en iskall natt i ett rum med 12 sängar. Var tvungen att sova i full mundering (inkl de illgula strumpor jag fick på planet) för att inte dö i sömnen. Hade fått en gammal filt att lägga över ett lakan. Hjälpte sådär. Vaknade otaliga gånger av köldchocken. När klockan var sju gick det inte att sova längre trots de föregånde 39 timmarnas restid och en hel dags vandring på stan. Har köpt ett eget påslakan idag som jag ska lägga filten i sålänge. Blir nog att jag köper ett täcke också, annars går det inte. Har hittat en bad&säng-affär idag där jag kan köpa ett täcke för knappt $30, vilket är ca. 174 SEK. Värt varenda krona! Ordet "billighetsaffär" har för övrigt myntats av Martina och jag tror att hon blir lite lycklig varje gång hon säger det. Det är alltså en affär med lite blandade småsaker av tvivelaktig kvalité som ligger en bit från vårt hostel. I övrigt kan i sammanhanget nämnas att det första jag köpte när jag kom hit var.... ett paraply. Tacka ja...

Ja, hostelet. Det som av de andra verkar uppfattas som lyx upplever jag som sänt från Hin Håle själv. Ta duscharna till exempel. Jo, det rinner faktiskt vatten ur dem, med det är knappt. Man får stå tryckt mot väggen och lite lätt framåtböjd om man vill få något vatten på sig över huvudtaget. Våga för allt i världen inte röra kallvattenkranen för då blir vattnet iskallt direkt, så det är bara till att duscha med enbart varmvatten som förvisso inte är särskilt varmt, men lite sprutt hade uppskattats. Dessutom är det så in i bänken kallt i rummet så att tånaglarna kryllar sig när man stiger ur duschen. Det är väl bara att bita ihop.

Resan hit gick bra, men det var långt att åka ensam. Flighterna var ok för då hade man sysselsättning, typ kolla film, lyssna på musik eller sova. Däremot var de drygt 8 timmarna jag spenderade på Heathrow i London inte de mest upplevelserika jag varit med om. Så fruktansvärt långtråkigt att bara vänta. Jag hade ändå tur med att ingen satt på platsen bredvid mig så jag kunda kura ihop mig och ligga ner på sätena. Skönt. Är innerligt tacksam över att jag hade min mp3-spelare med mig. Tack Jeppe, för att jag fick fylla på musik hos dig. Har den på laddning på hostelet nu. Stoffe hade en kontaktomvandlare med sig så jag kunde få ström. Jag ska också köpa en sån.

Har blivit medlem på ett Internetcafé idag så jag ska kunna blogga en del. Det kostar $2/h, vilket är knappt 12SEK. Det är inte farligt dyrt. Hoppas att jag kan koppla in kameran här också så småningom och lägga upp lite bilder. Det får bli en senare huvudvärk. Imorgon ska jag gå till skattekontoret och få ett typ skattenummer, Tax File Number, så jag inte behöver betala 49% i skatt. Ska se om jag kan öppna ett konto här också och koppla ett bankomatkort till det så att jag inte behöver använda mitt VISA hela tiden. Det ska nog lösa sig. Som allt annat, även om jag verkar negativ nu. Det tar väl några dagar innan det känns bättre. Det är skönt att ha träffat Stoffe, Svante, Martina och Anna nu. Någon att prata svenska med också. Inse hur underskattat ens modersmål är. Man tänker inte på det förrän man inser att ingen runtomkring en pratar det. Även om jag har lätt för engelska och det inte är något problem så sätt blir det ändå inte samma känsla bakom orden. Undrar hur det kommer kännas i maj...

Imorgon ska vi nog gå till arbetsförmedlingen och visa upp oss. Jag har med mig papper på min utbildning, vilket jag hoppas ska hjälpa på något sätt. Nu är jag trött och vill gå tillbaka till hostelet. Måste kolla med Stoffe och Svante bara som är här med mig.

From now til then. Cheers!