100118Jag är ett freak. Ett socialt missanpassat freak som gör sig bäst i ett utställningsbås. Det är så folk beskriver mig i alla fall. Nästan.
De senaste tre dagarna har varit totalt knäckande för självförtroendet. Jag har fått reda på att jag, förutom att jag är dum i huvudet, även är otrevlig, oförstående, framfusig, opassande, och framförallt någon som mina vänner behöver ursäkta, bortförklara och nedvärdera inför sina andra vänner. Jag har beskrivits som annorlunda och speciell och då definitivt inte i dess positiva betydelse. Jag har blivit bortförklarad, eller kanske bara förklarad, med uttryck som "hon är som hon är" och "Madde är Madde" eller "jag har ju träffat dig innan så jag visste ju att du var speciell" samt "Madde hon försöker".
Det är otroligt frustrerande. Särskilt eftersom jag inte fattar ett dugg. Men jag har av flera olika anledningar och på flera olika sätt blivit varse om att så är fallet. Det har fått mig att fundera. Jag är fylld av tankar kring huruvida det egentligen är någon som trivs med mig över huvudtaget. Är detta anledningen till att jag inte har kännt någon jag umgås med längre än fyra år. Tröttnar folk helt enkelt på mig? Är det därför det alltid är jag som ringer? Är det därför jag umgås med endast två personer förutom min sambo. Kommer jag som något extra bagage folk känner sig tvingade att släpa på? Är det därför min familj "glömmer bort" att bjuda in mig när resten träffas? Är jag endast en del av deras liv för att det finns ett socialt ansvar eller ett släktband som de inte vågar bryta? Har min konstanta känsla av att sticka ut faktiskt varit förankrad i verkligheten och inte bara en noja som det står i tidningarna att alla har? Att alla är så upptagna av att själva passa in att de inte har tid att fundera över någon annan. Uppenbarligen hinner de fundera över mig.
Jag känner mig som en appendix, ett bihang som av någon outgrundlig anledning finns där, men som ingen kan förstå varför, förutom att samla upp skit och som man klarar sig precis lika bra utan. Det blir bara ett litet ärr som bleknar med tiden. Ett minne av något obehagligt.
Jeppe brukar säga att jag är mer som en kille, eller kaar som han säger, än en brud. Är det där skon klämmer. Folk har en bild av hur jag ska vara? Tillskriver mig egenskaper jag bör ha och fråntar mig sådana jag faktiskt besitter?. Försöker få mig att passa in i en förutbestämd mall, men jag passar inte riktigt. Hade jag varit "kaar" hade kanske skon passat. Nu är den visst ett nummer för liten. Eller två.
Jag säger vad jag tycker. Jag står för mina åsikter och räds inte att vara obekväm. Jag kan framstå som hård och samtidigt osäker. Jag behöver beröm när jag gjort något bra, kanske mycket mer än andra, och jag vill växa från mina misstag. Jag vill känna mig behövd och älskad. Jag vill att mina vänner och min familj ska känna sig stolta över mig. Då är man kanske sån som jag är. Ett freak.
i Malmö, ni vet sån där som alla gör numera. Det ska bli kul. Just nu är jag sjukt stressad för om mindre än en timme går tåget. Innan dess måste jag ha hunnit packa klart, fixat tågbiljetter samt ha hunnit ordna med något att äta under dagen. Och vad gör jag då? Jo, jag sätter mig såklart och bloggar, när jag inte har gjort det på över en vecka då jag har haft hur mycket tid som helst. 
