070228

Så var ännu en månad till ända. Det är helt sjukt hur fort tiden går. Snart är den här resan över. Det känns som jag är inne på upploppet nu. På torsdag ska vi ut och käka där Kelly jobbar igen. Den här gången ska alla här ifrån. Allas vår hyresvärd har varit trevlig nog att sparka ut ännu en, Bex, medan jag var borta och en annan, Marieke, blev med all rätt förbannad så hon flyttar också. Louise reste till Thailand igår för att ta en månad där innan hon reser tillbaka till Irland och Sarah reser på lördag, först till Adelaide och sedan till New Zealand. Även jag har skaffat en biljett härifrån. På lördag lämnar jag Sydney för en femtimmarsflight över till Perth på västkusten. Har bokat hostel och turen uppför kusten. Har också kollat upp dykkurser och det ser ut att kunna fungera bra. Ge det en månad så har jag förhoppningsvis mitt dykcert.

Dagarna sedan jag kom tillbaka har till största delen bestått av reseplanering, men även en del tvättning har kunnat klämmas in. Idag måste jag verkligen se över vad jag kan skicka hem. Har säkert 15 kilo som jag måste göra mig av med. Inte billigt, men så får det bli. Det är betydligt billigare att skicka hem det än att ha övervikten med på planet. Då får man betala 1% av en förstaklassbiljett/kg. Det är inte billigt vill jag lova.

Ha lyckat pilla in lite musik i min nya iPod eller maddiis nano som det officiella namnet nu är. Äntligen kan jag bubbla in mig i min egen värld igen. Låg och lyssnade på Phil Collins efter att jag gått och lagt mig igår. Det var helt underbart. Visste inte att det betydde så mycket innan jag blev utan mp3-spelare. Man saknar inte kon förrän hon är ur båset, eller hur det nu var.

Har hittat flygbiljetter till Fiji som inte skulle kosta en hel förmögenhet. Ska kolla runt lite till innan jag slår till. Det ska bli så trevligt så.

Det var nog allt för denna gången. Ska gå och käka nu. Köpte Chicken Cashewnuts på Best Thai igår och det räcker till två portioner till. Galet mycket mat. Det är som om de försöker göda en sumobrottare. Fast gott var det. Förstår vaför jag åt det så ofta när jag bodde på Boomerang. Jag är inte så dum ändå...

070226

Måste inleda med att berätta om en rolig grej jag såg idag. På väg in till stan mötte jag vad jag förmodar var en domare (en sån i domstol). Anledningen till min tolkning var att han hade en sån där vit lockig peruk på huvudet. Oj, vilka problem jag hade med att hålla mig för skratt. Fick reda på att det faktiskt är så de ser ut i verkligheten och inte bara på film. Trodde att det var förlegat, men icke.

I vilket fall som helst har jag återvänt till civilisationen efter två veckor i Kambodja. Det har varit en helt fantastisk resa även om det har varit svårt att se vissa saker. Fattigdomen i Kambodja är enorm och de tillhör visst de 30 fattigaste länderna i världen. Medelinkomsten är 1 US$/dag. Det är inte mycket det. Att ha en inkomst över huvudtaget kräver att man har ett jobb, och det är minsann inte alla förunnat. Tusentals personer är lemlästade efter att ha kommit för nära landminor. Man räknar med att det än idag finns 4-6 miljoner oröjda landminor i Kambodja. Dessa människor försörjer sig på tiggeri. Det gör även tusentals barn. En del ingår i organiserade grupper där vuxna utnyttjar dem och tar de pengar de lyckas få in. För att barnen ska orka blir de ofta drogade och tilldelade ett litet barn att ha på armen så det ska se extra synd ut om dem. Vi hade en tjej utanför vårt hotell i Phnom Penh som stod där dygnet runt. Hon var 12 år och var ibland så hög att hon inte ens kunde fokusera blicken. Det hjälper inte att ge dessa barn pengar, även om hjärtat skriker när man går förbi. Det man kan göra är att ge dem mat så de får något i magen. Den får de åtminstone behålla själva. Att se tacksamheten i dessa barns ögon var något jag aldrig kommer att glömma.

Kambodja hade dock mycket fantastiskt att erbjuda också. Vi inledde resan i Siem Reap där vi pland annat besökte fyra tempel varav det ena var det berömda Angkor Wat, världens största religiösa byggnad. Det var underbart vackert och en nästan magisk känsla att gå runt bland dessa gamla stenruiner där folk levt sina liv. Alla tempel hade fantastiska dekorationer utkarvade i stenen. De berättade historier om allt från det vardaliga livet till religösa berättelser. Vi besökte också templet Ta Prohm där filmen Tomb Raider med Angelina Jolie spleades in. Jajjemen. Andra berömda filminspelningsplatsen i mitt liv. Den första var Matmata i Tunisen där Star Wars spelades in. Jag och den "tekniske researrangören" Nimalan som var med på resan gillade Angkor Wat så mycket att vi morgonen efter tog en Tuktuk dit och kollade på soluppgången. Det var tidigt men väl värt det.

Vi besökte även en SOS barnby i Siem Reap. Vilket härligt ställe och vilka härliga ungar. Det var som att komma in i en oas mitt i allt det hemska utanför. De hade ett späckat schema under hela dagen. De tvättade sina egna kläder i baljor, skötte om trädgårdarna, odlade örter och en del grönsaker, tränade karate, hade bönestunder och läste läxor. 140 barn och ungdomar bodde i byn som hade tillhörande skola och yrkesträning för de lite äldre. Det var en härlig känsla att se att det faktiskt hjälper. Pengarna kommer fram och bistånd gör nytta. Det var ett hus i byn som var skänkt av svenska företaget Lindex AB. Lite kul.

Nere i huvudstaden Phnom Penh besökte vi en annan by, en vanlig så att säga. Det som dock var speciellt med denna byn var att de hade gått samman i en kommun med åtta byar för att bekämpa drogberoendet bland invånarna. När projektet inleddes fanns det 19 officiella drogbrukare, men nu var alla rena. De hade byggt upp ett nätverk för att hjälpa varandra med allt möjligt och hade med hjälp från SIDA Sverige även startat en fond varifrån invånarna kunde ta mikrolån med 2% ränta om de böhövde göra någon investering eller om skörden slog fel så de kunde köpa nytt utsäde. Kommunens nästa gemensamma investering var att bygga en smedja. Detta skulle kosta 1000 US$. Tillsammans hjälptes vi åt och samlade in drygt 10% och överlämnade. De blev så otroligt tacksamma och visste inte riktigt hur de skulle kunna tacka oss. Det kändes bra att kunna hjälpa till på något sätt.

Vi var och hälsade på hos Friends gatubarnsprojekt i Phnom Penh där de hjälper utsatta barn och ungdomar att komma bort från ett liv på gatan. Med krav på drogfrihet (de har drogavvänjning för de som behöver det) erbjuder de utbildning och yrkesträning för alla. De hade snickar-, metall-, skönhet-, bilmek- och restaurangutbildning för att ta några exempel. Dessa ungdomar drev två restauranger som en del av utbildningen. Vi åt på båda och de serverade mycket god mat.

När vi kom ner till Sihanouk Ville vid kusten var det mest sol och bad som gällde. Vi hade kurs på förmiddagarna och playan på eftermiddagarna. På stranden var det massa goa ungar som sålde armband och andra smycken. Många av armbanden knöt de själva. En del kunde prata lite svenska för det var här turisterna fanns. Det märktes tydligt att Sverige är ett av de första länderna som chartrar dit för i mina ögon kryllade det av svenskar. En tjej, Sreylak, var sjukt go. Med världens största leende raggade hon kunder till sin mamma som var en av de många kvinnor som erbjöd massage på stranden. Massage blev det flera gånger. Oj, vad skönt! Fast den bästa massagen, och den som gjorde ondast, fick jag i Siem Reap på ett ställe som bara hade blinda massörer. De kan känna kroppen på ett helt annat sätt en vad en seende kan. Där det gjorde ondast var där hon masserade mest vilket var bra men något smärtsamt. En annan liten tjej på 8 år skulle knyta ett armband till mamma så hon gjorde om min solsäng till sitt högkvarter. När hon skulle springa och bada emellanåt dumpade hon sina saker hos mig medan hon var borta. När hon kom tillbaka tog hon min handduk och torkade sig på. Det ghorde absolut ingenting. Tänk vilket förtroende de har. Det mäks att de inte har hunnit bli trötta på turister ännu. Ibland lade de sig hos en och ville kramas. Haha. Tänk er det på Mallorca eller något. Skulle aldrig hända.

Fick så småningom lämna magsjukans land. Klarade mig endast de första fyra dagarna, sen var det kört. Reste till Kuala Lumpur i Malaysia. KL är en underbar stad med massvis av shopping. Jag har aldrig tidigare trott att jag skulle bli så glad över att se ett Mc Donalds. Jag ska aldrig mer äta ris! Första kvällen i KL var de andra också där. Vi bodde på ett lyxigt hotell som hette Istana. Var runt och checkade läget lite och åkte bland annat till Chinatown där de säljer bra märkeskopior billigt. Om man kan pruta vill säga. En grej som de begär 360 kronor för kan man få för 40 om man tar en stund på sig. Köpte ett par solglasögon från "Chanel". Morgonen efter reste de andra tillbaka till Sverige medan jag tog ett par timmar till i sängen efter att ha vinkat av dem. Bytte till ett annat hotell i närheten som var lite billigare. Fatta hur skönt det var att för första gången på nära 6 månader ha sitt eget rum med egen tv och eget badrum. Jag skämdes nästan för att jag inte ville gå ut. Tog mig i alla fall samman och släpade mig ut för lite shopping. Blev en ny mp3spelare (iPod nano 8Gb), extra minneskort och batteri till min splajdans nya kamera, och en och annan märkeskopia till i Chinatown. Jag hade hur kul som helst när jag gick omkring där ensam. Vilken toppenkväll alltså. Mindre toppen var det att gå förbi restaurangen som låg på väg till hotellet där de hade fönster till köket ut mot gatan. En kock stod och hackade grodor med köttyta. Enda problemet var att grodorna levde och försökte hoppa av skärbrädan. Jag ska ALDRIG äta grodor!! Det var så äckligt! Man ska inte behöva jaga maten man lagar. Det är fel. När den ligger på skärbrädan föredrar jag att den är utan hjärtslag. Isch.

I lördagskväll gick i alla fall planet till Sydney efter en timmes taxifärd som var förenad med livsfara. Det ösregnade och vindrutetorkarna var av årsmodell 1863. Inte heller hastighetsmätaren fungerade. Den pendlade mellan 160-180, men jag skulle tippa på att färden gick i drygt 100 medan omgivningen flöt förbi i en dimmig intetsägande massa. Jag tror jag höll andan nästan hela vägen. Jag överlevde i alla fall både taxiresan och flyget och landade i Sydney välbehållen i går morse. Det var underbart att träffa nästan alla igen. Ni vet vem som var mindre mysig. Innan dagen var över hade jag hunnit få tre utskällningar. Haha. Mmm... vad jag tycker om honom.... Var ute och käkade trerätters middag med Sarah och Cissi på restaurangen Cissi jobbar på i Little Italy. Ikväll har jag lovat att steka känguru till Sarah, Cissi och Louise. Vi får väl se hur det går.

Nu måste jag ila. Spisen kallar.

Vi hörs snart. Nu vet ni i alla fall att jag lever. Om ni undrade.

070209

Hade nyss skrivit ett inlägg när datorn hängde sig och allt försvann. Mmm... Datorer...

Igår blev i alla fall en helt fab kväll igår. Det skålades intensivt, ofta och länge. De flesta skålar tillägnade Dutchie (Marieke från Holland) mina nya skor. Sjukt kul. De andra skålarna var för att lämna Jackson. Det vill vi alla göra. Fast jag vill inte lämna de andra. Känns som om jag lämnar en ny familj bakom mig. Kommer att sakna Sarah sjukt mycket. Vi har toppenkul ihop.

I vilket fall som helst finns et bildbevis från kvällen. På den översta är jag, Dutchie, Cissi och Kiwi (Bex) på puben Three Wise Monkeys. Mycket trevligt ställe. På den andra bilden sitter vi på restaurangen. Från vänster: Jag, Cissi, Bex, Sarah, Dutchie och Kelly.

Nu drar jag till Kambodja! See ya.

070208

Så börjar det ordna sig i alla fall. Tvätten är ren, torr och vikt. Jag har till och med strykt idag. Tror det är första gången på typ tre år med undantag för gardiner. Ambitionen är i topp tillsammans med humöret. Buffyboxen och lite andra grejer är hemskickade. För $ 120 fick jag 5 kg försäkrat och hemskickat på 7-10 dagar. Rena rama rånet! Alternativet var att skicka med båt, men då tar det tre månader. På tre månader hinner mer hända med mitt stackars paket än på en vecka. Hoppas jag. Nu blir det till att leva på den förfinade formen av mjöl och vatten som i kulinariska kulturer omnämns som pasta. Mmm... Pasta...

Jag upptäckte att min förmåga att packa lätt har förbättrats avsevärt. Kanske för att jag bara har en tiondel av min garderob med mig att välja från, men det tänker jag inte låtsas om. Min omifallattkanskedetblirkalltitropikerna-avdelning består av två tunna tröjor istället för forna tiders två par jeans, extra skor och vinterjacka. Visst, två par jeans kommer faktiskt att forslas med, men i det enda syftet att fortsätta sin resa tillsammans med mamma mot kallare breddgrader. Så jag låtsas att det inte räknas. Förnekelse är väl det första stadiet på väg mot evig lycka eller hur var det?

Nu ska jag tvagas och pyntas. Ikväll ska jag på dejt. På dejt med min kärlek. Sydney.

070207

Idag är det fem månader sedan jag reste hemifrån. Så fortgår planeringen. Fick inte gjort hälften av det som skulle göras idag så imorgon blir det högt tempo istället. Jag har i alla fall tvättat. Hoppas bara det hinner torka tills det ska ner i väskan. Min knalloreangea resväska som jag gärna skulle ha en avskedsceremoni med snarast. Ge det ett par dagar så lever vi väl i symbios med varann. Jag och Margot. Resväskan Margot, min trogna vän på vägen. Pratade med en kompis igår som känner en som brukar döpa sina saker. Det var evigheter sedan jag gjorde det själv. Kommer ni ihåg hur det var när man var liten? Allt hade ett namn. Jag hade en cykel som hette Cissi. Den var rosa med bockastyre. Efter detta samtal kom jag alltså fram till att min resväska är en Margot. No more, no less. Just Margot.

För en kort stund sedan avslutade jag och Sarah vårt Buffymaraton. Sju säsonger avklarade. Det är MASSA Buffy kan jag upplysa den oinsatte om. Kan räkna närmre på hur många timmar det blir en annan gång, men så här från en höft kan jag säga att det är mer än 100. Imorgon eller på fredag packas min fina låda ner i en större låda och beger sig ut på transatlantiska äventyr. Den får åka hem i förväg. Tanken var att den skulle få resa i mammas resväska från Kambodja, men nu har jag köpt tre jääättefina tavlor som får resa där istället. Stackars mamma får ju ha plats för sina egna saker också. Tyvärr. Annars hade det varit ett billigt sätt för mig att få hem mina överflödiga attiraljer.

Imorgon ska vi ut och parta. Det blir middag på Pino's, den Italienska restaurangen Kelly (min rumskompis från Brasilien) jobbar på i Crows Nest på andra sidan Harbour Bridge. Ska bli mycket trevligt. Speciellt att jag får en avskedsfest här när jag inte ens hade någon hemma innan jag åkte. Vi får ha en nuärjaghemmaigenfest istället. Det duger också. Vem vet. Mina vänner kanske hade fest efteråt för att fira att jag skulle vara borta i åtta månader. Tack så mycket i så fall...

Nu ska jag ringa mamma. Hon är säkert upptagen men det bryr jag mig inte om. Muhahaha....

2 dagar kvar, men vem räknar?

070206

Det ligger en synthare dold i mig. Jag har märkt av henne förut, men idag gjorde hon sig påmind igen. Jag och Holländska rumskompisen Marieke hamnade hipp som happ på konsert ikväll på Sydney Entertainment Centre (10 minuter gångväg hemifrån) med gruppen Scissor Sisters, än en gång försedda med gratisbiljetter. I början körde de mest okända låtar, och sen drog de igång med värsta synthlåten. Jag tror jag var den enda där som diggade den. I slutet kände jag till och med igen några låtar. Kan tänka mig att de spelas hemma också, t ex I don´t feel like dancing. Jag har aldrig varit på en konsert tidigare med så stor procentandel gay i publiken. Helt tokigt. Aldrig heller har jag varit på en konsert med så mycket naken hud på scen. Madonna och Britta Spjut, släng er i väggen. Det här var närmare FFF än något annat. Annorlunda var ordet.

Jag har också funnit mig i att jag numera är ett cricketfan. Jag vägrade inse det först, men nu är jag tvungen. Det stod klart när jag fick ett mess från Sarah idag när jag var på konserten där det stod att England vann dagens match och därför är i final mot Australien. Vi skrek rakt ut av lycka! Gayparet bredvid oss blev jättearga och tyckte nog att vi var opatriotiska. Fatta hur upprörd jag var över att jag inte hann se sista delen av cricketen. Fast ibland är man tvungen att välja. Idag fick det bli konsert istället.

I söndags var jag och Sarah på IKEA och shoppade pryttlar till lägenheten för Jacksons räkning. Var kul att vara där igen. Mumsade köttbullar med lingon och gräddsås så det stod härliga till. Sarah valde pomme medan jag höll mig till mer traditionella metoder med kokt potatis. Hon tyckte att det var jättegott och sedan jag också proppat henne full med svenskt godis har hon konstaterat att hon måste komma till Sverige. Kom inte och säg att jag inte gör mitt för turismen!

Imorgon ska jag runt och fixa lite inför de resor jag ska göra när jag kommer tillbaka från Kambodja. Som vanligt får fröken Olsson tummarna ur i sista minuten. Det ska vara lite spänning i tillvaron. Bara fråga mamma vad hon tyckte om min planering innan jag åkte hit. Jag tyckte den fungerade utmärkt!

Nu är det dags för min skönhetssömn. Imorgon väntar resten av livet.

3 dagar kvar.

070203

Känner på mig att detta kommer att bli ett långt inlägg så håll i hatten...

Har nyss kommit hem från en biodejt med brudarna. Brudarna bestod i det här fallet av Sarah, Louise och Cissi och dejten mestod av middag och film. Efter världens flottigaste kaloribombsintag på KFC drog vi vidare till bion och kollade på filmen Dreamgirls. Tokbra film som till viss del är baserad på historien om gruppen The Supremes. Massa bra musik och tårarna var nära till hands många gånger. Tror bestämt att jag börjar bli blödig på allvar. Var på bio i torsdags också och såg filmen Blood Diamond med Leonardo Dicaprio i rollen som diamantsmugglare från Sydafrika. Det var en av de mest fruktansvärda filmer jag sett i hela mitt liv. Den visade hur situationen i Sierra Leone var i början på 2000-talet med inbördeskrig och allt. Jag fick så dåligt samvete för att man inte engagerar sig mer i andras problem. En hel del av världen lider och här sitter jag på mitt allt fetare arsle och klagar över att jag bor med Jackson. När det ställs i proportion till varandra känner jag mig inget annat än feg och ynklig för att jag inte gör något. Vad är det som gör mitt liv viktigare än deras? Det som var obehagligast att se var hur barnen utnyttjades, hjärntvättades och proppades fulla med heroin för att sedan användas som soldater i kriget. Barn! Och detta händer fortfarande, varenda dag, året runt. Hårda fakta. Alla som vågar och har hjärta nog bör se filmen, men den är inget för någon som lever lyckligare ovetandes. Det man inte vet har man ju inte on av. Eller?

En något mer positiv vinkel kommer att spegla följande. Igår var jag på min första cricketmatch. Landskamp mellan England-Australien. Louise hade fått gratisbiljetter på Members Pavillion (gräddhyllan) via sitt jobb. Där satt vi alltså, med créme de la créme, där spelarna också satt. Helt sjukt. Upplysningsvis kan jag ju säga att cricket är inte en sport som klaras av på en förmiddag. Mitt i matchen hålls en halvtimmes middagspaus. Matchen började klockan 14 och slutade 22. 8 timmar cricket. England vann. Efteråt försökte jag och Louise fixa autografer från Andrew Flintoff (Freddie) till Sarah som satt bland de tokiga fansen på andra sidan arenan. Hon är helt galen i honom och i cricket. Det hela slutade med att jag frågade tränaren vart de skulle gå och efterfesta. Förklarade att vi var fyra tjejer som gärna hängde på. Bytte nummer så vi kunde bestämma tid och plats senare. När jag berättade för Sarah när vi träffades utanför trodde hon inte mig. Det var som en dröm som gick i uppfyllelse för henne. hon var helt lyrisk och gick runt och sa "oh my God" väldigt ofta. Efter att vi varit hemma och bytt om och fräschat upp oss drog vi till Darling Harbour nu förstärkta med två tjejer till från lägenheten. Fram på småtimmarna var det två som hägde med på efterfest. Tränaren Mark och spelaren Jamie Dalrymple. När vi kom hem hittade vi Kelly också utanför. Vi var alltså alla tjejer som bor i lägenheten +2. Vi fick inte vara här för äcklet med motiveringen "folk ligger och sover". Ganska osmidig lögn med tanke på att alla stod i hallen. Några väl valda ord senare gick vi ner till poolområdet istället och satte oss där. Mark var en något märklig person, men Jamie var jättetrevlig. Kvällen bjöd även på lite dramatik när Louise trillade i poolen och glömde ta upp huvudet från vattnet. Jag fick hoppa i och lyfta upp det och hon drog verkligen ett jääätteandetag. Snacka om att inte ha någon överlevnadsinstinkt! Fick upp henne i lägenheten efter vissa problem och därefter avrundades kvällen ganska snart. En av de sjukaste och mest irrationella dagar i mitt liv. Att på samma dag se sin första hela cricketmatch och festa med delar av Englands cricketlandslag. Sjukt det. Nu vet vi i alla fall att det finns två personer från laget som också tycket att Jackson är ett kräk. Och gay. Han hade en halvnaken man här idag. Han hette Greg och såg tokgay ut. Det hela var mycket märkligt.

Englands cricketlag, eller delar av det i alla fall. I bakgrunden kan ni se Members Pavillion där jag satt allra längst framme vid staketet.

Så här kan det se ut när man festar med folk från England. Jag och Sarah hittade ett par simglasögon. Oavsett vad man säger så är det alltid roligt med såna.

Ja, detta var typ allt för nu. Borde gå coh sova. Imorgon ska vi åka till IKEA och äta köttbullar. Yummie!

070131

Jag har blivit trög. Det måste vara så. Något har hänt i alla fall. Imorgon börjar Februari och jag kan inte fatta det. Januari är slut. Idag. I min värld är det helt sjukt. Om en vecka har jag befunnit mig utsocknes i fem månader. Som sagt. Jag fattar inte. Om tiden ska fortsätta gå så här fort kommer jag att vara gammal innan jul.

Idag reste Sara till Melbourne. Hon och Stoffe har ju "fått upp ögonen för varandra" så hon åkte ner till dem. Vi kom båda fram till att det är lite skumt att hon reser med de som jag kom ner här med. Men jag har ju bott med hennes vänner så vi är kvitt. Det var inte utan en och annan tår i ögat vi kramades länge och sa hejdå. Vi har verkligen kommit nära varandra på den här korta tiden. Det känns som om vi har känt varandra i flera år. Det är inte vanligt att man hittar sådana vänner. Ska bli kul att ses hemma i sommar.

Läste ut min bok för några dagar sedan så nu blir det bara reseguider som gäller fram till Kambodja. Måste läsa på mer inför resorna, annars har jag tre svenska böcker som bara ligger och väntar på mig. Jeppe hade en med sig och sen har jag fått två av Sara som hon har läst ut. Det är så det funkar här. Saker vandrar vidare. Har du läst en bok får någon annan den och tröttnar du på en tröja eller så hittar du alltid någon som är sjukligt trött på sina egna stackars trasor och gladeligen tar emot ett bidrag. Idag gick Sarah (inte Sara) till jobbet i ett par byxor som fram tills igår var mina. Jag vill aldrig mer se dem! Jo, fast på henne då såklart.

Har konstaterat att jag inte hinner resa hem tidigare. Finns inte en chans. Jag hinner ändå inte se allt jag vill se. Kommer inte att komma till Melbourne och Great Ocean Road till exempel. Det är lite synd, men det får bli på nästa resa hit. Kommer inte till huvudstaden Canberra heller. Det är en ganska cool stad eftersom den är planerad och uppbyggd just i syftet att vara huvudstad. Man kunde inte enas mellan Sydney och Melbourne så man byggde helt enkelt en ny stad mittemellan. Det är inte alls många som bor där utan den består mest av instanser av olika slag och statliga byggnader. Hade varit intressant att se, men för mig blir det nog Fiji istället. Tror jag.

Först ska jag ta mig från Sydney. 9 dagar.

070130

Har varit duktig de senaste dagarna och har med Saras hjälp lyckats vända mitt dygn rätt igen. Var uppe med tuppen i morse, pigg som en lärka. För fåglar verkar vara pigga djur. Man skulle lika gärna kunna sagt "uppe med rävern och pigg som en iller" men det gör man inte. Det måste vara fåglar. Skumt. Jaja. Ska inte filosofera mer kring detta. Det glädjer nog ingen annan än mig.

Anledningen till ovan nämnda mogonaktivitet var att vi skulle promenera över Harbour Bridge till Milsons Point som ligger på andra sidan. Det fanns en affär där som Sara hade spanat in något i vid ett tidigare tillfälle. Vi var ett tappert gäng som begav oss iväg bestående av mig, Sara, hennes kompis Rikard från Göteborg och Cissi, också från Kristianstad. (Finns det några människor kvar där hemma eller?) Det är en liten värld vi lever i. Cissi har jobbat på Köttessen i sommar där Marie jobbar och vet alltså vem hon är. Hon ska vara i Sydney i ett år och jobba så vi kommer nog att umgås tills jag sticker till Kambodja och när jag gör mina små pitstop här under resans gång. Sara reser nämligen till Melbourne imorgon så efter idag kommer jag inte att träffa henne mer förrän vi är hemma i Svedala igen.

Efter att jag och Sara varit hemma och tagit en siesta skulle jag och Rikard ha gått på museum, men han var tvungen att fixa med flygbiljetter så jag får gå dit själv en annan dag istället. Han åker till Nya Zeeland imorgon. Istället fick det bli lite mer shopping. Vi tre brudar var på shopping spree igår. Jag har varit tokduktig och inte handlat några kläder alls på hela tiden jag varit här så igår var det dags. Sammanlagt blev det sex plagg för mindre än $100. Tycker jag var bra handlat. Behövde lite nya linnen och något par shorts och så.

Ikväll ska vi bara ta det lugnt och fika eller något. Efter att vi käkat laxburgare, vilket blir dagens festmåltid. Vi har haft många sådana, jag och Sara. Festmåltider. Imorgon blir det pannkakor till frukost. Man får ju fira en nyfunnen vänskap!

Vi möts i etern.

10 dagar kvar...

070128

Jag kan knappt förstå hur fort tiden har gått. Visst, September och Januari har inte försvunnit i samma rasande tempo som de andra månaderna, men ändå. Om vad som känns som bara ett kort andetag kommer jag att vara hemma igen. Lagom till att se knopparna spricka och slå ut. Lagom till att vinterjackan ska letas upp igen för att ganska snart bytas ut mot tunnare lager. Lagom till födelsedagar, midsommar och sommarjobb. Trots allt detta har jag inte hemlängtan längre. Under hela resan har det varit så mycket jag har tänkt på hemma, för det har varit en evighet tills jag får uppleva det igen. Klart att jag fortfarande saknar alla människor, men det är fortfarande annorlunda. Istället för att föreställa mig själv hemma bland dem önskar jag nu att alla var här. Jag vill visa allt. Sitta utanför operahuset i mörkret och filosofera. Lukta på rosorna i Royal Botanic Garden. Se de gigantiska fladdermössen som fyller himlen vid mörkrets inbrott. Gå på Paddy's Market, Coles, Woolworths, eller bara ut på pubrunda. Har insett att jag kommer aldrig att kunna förklara vad jag har varit med om när jag kommer hem. Vem som inte har varit här kan förstå? Förstå hur det är att dela rum med sunkiga irländare på ett sunkigt hostel, åka till jobbet före att köket har öppnat på morgonen och därför ha haft lunchen på kylning ut genom fönstret under natten, alla fantastiskt vackra platser man har varit på. Det är knappt att jag kan förstå det själv, så hur kan jag begära att någon annan ska? Det är skillnad på att höra om något och att ha varit där. Jag är evigt tacksam att Jeppe och Josse har varit här. Och alla som jag har träffat här nere såklart: Sara, Stoffe & co, Anna & Nirre. Någon som delat upplevelserna. Nog med nostalgi. Börjar bli överdrivet korny.

Imorgon åker Stoffe, Svante och Anna till Melbourne som jag sagt tidigare. Därför ska vi gå och avslutningssvulla på Pizza Hut idag, något som kan sägas har blivit vårt trademark, även om vi inte gjort det så många gånger. Men svenskar vet hur man svullar. Kan bara göra en paralell till julbord. Är det ät så mycket du vill så är det. Vi skåningar brukar ta dem på orden. Tur att Scorpan inte är med. De hade gått i konkurs.

Annars har jag lagt ganska mycket tid på att läsa de sista dagarna. Hittade en bok här när jag flyttade in, en engelsk bok på 900 sidor som heter the Dilemma. Började läsade den då, men tröttnade efter bara några sidor. Nu har jag läst 750 sidor eller nåt på fyra dar. Det är min sanna övertygelse att man kunde ha skrivit samma bok på 300 sidor och till och med gjort den lite bättre. Men den håller mig sysselsatt. Måste ha läst ut den tills jag flyttar härifrån. Den är för tung att släpa med sig.

På tal om sysselsättning gick det en svensk film till på tv för några dagar sen. Vet inte om jag skrivit det. Ondskan. Eller Evil som den hette här. Filmatiseringen av Jan Guillous bok som är en av mina absoluta favoritböcker, och förmodligen den bok jag läst flest gånger. Filmen var faktiskt riktigt bra, om än inte lika bra som boken. Textningen var också bättre än den förra filmen då de faktiskt skrev vad de sa och inte vad översättaren tyckte var roligt.

Dags att gå och göra något annat. Kanske läsa.

12 dagar kvar.

070126

Ja, då var det Australia Day idag, nationaldagen. "Då blir det väl fest igen" som pappa sa. Ja. Såklart. Om en stund. Har emigrerat till ett Global Gossip för att få en stund Internet och för att få vara ensam. Sjukt att det kan kännas som om man är ensam i ett rum med 30 personer i. I vilket fall.

Äcklet är en idiot för tillfället och har tagit det som sitt livsuppdrag att göra mitt liv så miserabelt som det bara går. Till hans stora förtret går det inte särskilt bra, vilket gör honom om möjligt ännu surare. Jag bara ler numera. Ett exempel: Igår var det en långtråkigt tv-shopsreklam på tv, så jag tänkte sätta på musik istället. Det fick jag inte för honom eftersom han satt på sin balkong och sade sig lyssna på reklamen (i själva verket avskyr han reklam och mutar alltid tv:n när det är reklampaus). Efter en stund sa han ändå att ok, jag fick sätta på musik istället, men jag fick inte lyssna på svensk musik för det gick honom på nerverna och han kunde inte stå ut med det. Inte heller fick jag titta på Buffy. Valde Red Hot Chili Peppers och han satt och diggade. Fem minuter senare var jag tvungen att sänka volymen till ett minimum för att han störde sig på det och två minuter efter det var jag tvungen att stänga av musiken helt. Jag bytte över till tv:n igen istället, men den fick inte heller vara igång så det var bara till att stänga av. Där satt jag alltså, fortfarande på toppenhumör, i en lägenhet utan fönster och utan något som helst ljud på som en annan straffånge. Gjorde en kopp te och en knäckemacka i brist på andra aktiviteter och gick och sjöng för mig själv. Om blickar kunde döda hade jag inte suttit här och skrivit nu. Han insåg väl själv hur korkat det hade varit om han hade sagt till mig att vara tyst också. Allt detta besvär bara för att begränsa mig och ta bort allt som jag kan tänkas sysselsätta mig med. Jag bara väntar på att han ska ta bort telefonen. Han har för övrigt tagit massa dagar på sig för att fixa datorn som ballat ur totalt. Idag var den äntligen klar så jag kunde få använda den. Jo, hoppsan. Den funkade inte ett skit. När han kom tillbaka med sig otrevliga kompis sa jag som det var, att den fortfarande inte var helt hundra. Då vände han sig bara till sin kompis och sa "I told you so", som om det vore mitt fel att den inte funkade, något som han för övrigt har sagt rakt ut tidigare. Att det var aldrig några problem med den innan jag flyttade in. Han har minne som en guldfisk. Datorn var katastrofal när jag flyttade in. Jag bara vände och gick. Så här sitter jag nu på Global Gossip istället och njuter av friheten och kravlösheten. Och ler.

Fyrverkeriföreställningen Crackers? jag och Stoffe var på i söndags var toppenfräsig. Publiken stod i en rund inhägnad och i mitten och runt om var själva fyrverkerierna. Det var som en show med massa olika sorters pjäser. Saker som snurrade, brann, sköts upp. Hela tiden hände det något nytt som man förundrades över. Det var helt fantastiskt vackert. Och öronbedövande. Det visade sig också vara en av världens mest kända fyrverkerishower som hålls årligen i samband med Sydney Festival.

I måndags väntade en positiv överraskning. Jag hade fått paket. Överlycklig och spänd av förväntan och utan den minsta aning om vem det skulle kunna vara från rusade jag ner till receptionen och hämtade ut det. Säg den lycka som vara för alltid. Det var inte till mig, utan till Sara. Det var dock skickat till mig eftersom hon varit på Fiji i nästan två veckor. Hon kom hem igår och öppnade det. Djungelvrål och ett helt berg Lakrisal. Jag fick två rullar som plåster på såren för att jag trott det var till mig. Hon är för rar. Som motprestation bjöd jag på delikat förtäring a la hemlagade köttbullar, gräddsås, lingonsylt och kokt potatis och kokta grönsaker. Gudomligt för ledsna smaklökar. Hon var också nöjd. Åt till och med två köttbullar trots sin status som vegetarian. Fast hon äter bacon och fläskfilé. Man skulle kunna säga att hon är selektiv vegetarian. Skön stil!

Ikväll ska vi som sagt ut och göra stan osäker. Det är sista chansen innan Stoffe, Anna och Svante reser till Melbourne på måndag. Sen träffar jag inte dem mer förrän i Sverige. Kanske hinner Stoffe och Svante hälsa på en helg när jag kommer till Perth på västkusten. De ska plocka vindruvor på en vingård en bit därifrån. Så idag är alltså slutet på ännu en era. Det har blivit några sådana här nere nu.

Hipp häpp. Ut och fäktas med asiaterna. Och äcklet.

Insåg förtvivlat att mina tidigare beräkningar var felaktiga. Idag är det 14 dagar kvar. Och minuterna segar sig fram...

070120

Är nyss hemkommen från Symphony in the Domain. Det var verkligen helt fantastiskt! Eftersom vi bstämde oss för att inte sitta och vänta hela dagen var vi där bara 2,5 h innan det började. Bex, en tjej från Nya Zeeland som också bor här hade sparat en plats till oss vid deras gäng, typ längst bak. Jag och Stoffe satte oss där och efter en stund dök även Anna och Svante upp. Den provisoriska medhavda ostbrickan slukades glupskt i väntan på underhållningen. När det väl kom igång insåg vi ganska snart att vi satt alldeles för långt bak för att få ut något vettigt av det hela. Vi kunde knappt höra, för vi hade uppenbarligen hamnat med de som var där för att prata och dricka vin och inte för att lyssna på musik. Dessutom drabbades vi än en gång av ett gäng asiater som kom i sista sekund och tryckte ner sig precis framför oss och var i vägen. Jag och Stoffe tog saken i egna händer och undersökte området längre fram. Efter att oskyldigt ha gått och spanat hittade vi en plats mitt framför scenen bakom ett äldre par precis vid en av gångarna. Vi frågade om det var ok att vi satt där och det var inga problem. En helt perfekt plats! Helt plötsligt hörde vi musiken och storbildsskärmarna synkade med ljudet och vi hade toppenutsikt över scenen. Dessutom var det 1,5 meter bak till de som satt bakom oss så vi var inte i vägen för någon. I pausen gick Anna hem så Svante joinade oss där framme lagom till de körde fyra nummer ur West Side Story.

Sen kom den. Finalen. Mäktig musik, massvis av tomtebloss i publiken, kanoner som sköt gnistrande lågor från scenen och fyrverkerier. Helt fantastiska fyrverkerier som man blev helt oohhig och aahhig av. Det var underbart!

Mindre underbart var det att gå hem och städa lägenheten efteråt. Min städdag infaller numera på lördagar istället för på tisdagar sedan äcklet ändrat schemat på grund av att han själv inte städat på sin dag. När han då fick städa på en annan dag så fick ju det bli hans nya dag istället. Och så fick han chansen att ge mig lördagen och riktigt gotta sig. Desstuom har han ju satt upp regeln att man inte får städa före klockan sju på kvällen. Därför fick jag vänta tills jag kom hem istället för att göra det innan jag gick. Mmm... Städa på lördagkvällar...

17 dagar kvar.

070119

Så var det åter helg. Skulle gått strandpromenaden mellan Bondi Beach och Coogee Beach med Stoffe och Svante i morse, men efter ännu en sömnlös natt fick det skjutas på framtiden. Istället träffades vi framåt kvällningen för att än en gång åka till Sydney Olympic Park och titta på film. Idag var det en dokumentär om kungspingvinerna på Antarktis som hette March of the penguins. Den var hur söt som helst med massvis med jääättesöta pingviner i. Lite sorglig också. Har så svårt att se när djur lider och en vinter på -80 grader överlever inte alla små nya ulliga sötingar. Den var bra i alla fall.

När jag kom hem blev det en film till. Det gick en svensk film på tv, Fröken Sverige. Fatta att jag inte har sett ett svenskt tv-program på över fyra månader! Visste inte ens att jag saknade det. Inte rent allmänt i alla fall. Var hur roligt som helst att höra folk prata svenska. Ännu roligare var det att läsa den engelska texten. Den översättaren borde fått sparken. Ett exempel: "Jag är inte din matta" översattes till "I don't own you". Tror översättaren hörde matte istället för matta. Filmen i sig var väl ingen listetta direkt, men det var en sjukt kul upplevelse. Lite saltlakrits och Anthon Berg-choklad från Jeppe på det så var det en helkväll i svensk anda.

Imorgon ska vi gå till Royal Botanic Garden igen och mysa på något som heter Symphony in the Domain. Det är en konsert från Operahuset som hålls i parken istället för inomhus. Det ska bli jättekul. Jag har ju redan varit på en operakonsert inne i Operahuset tillsammans med Jeppe, så det ska bli kul att göra det lite annorlunda. Hur ofta har man möjlighet att gå på konsert med en symfoniorkester från världens kändaste operahus och inte betala en krona för det?

På söndag eller måndag ska jag och Stoffe åka och titta på fyrverkerier i Olympic Park. Det är en föreställning som heter Crackers? På något sätt ska det gå till så att man själv befinner sig i mitten och sen skjuts fyrverkerierna upp runt omkring en. Får beskriva det hela närmare när jag varit där.

Så är det. En helg i Sydney, fylld med gratisnöjen.

18 dagar tills jag flyttar ut ur den här lägenheten! O du saliga framtid...

070114

Utomhusbion igår var verkligen tokmysig. Jag, Sara, Stoffe och Svante bredde ut vår filt mitt bland alla barnfamiljer och bara njöt. Dessutom hade vi tur och klarade oss undan regnet som hängde hotfullt över oss, men med ett gigantisk paraply och solglasögonen kvarlämnade hemma lyckades vi skrämma bort det. Filmen var hur kul som helst. Grönt gräs, gröna träd och när mörkret lade sig en massa fladdermöss. Har läst på lite om dessa nu. De heter flying foxes och är den största fladdermusarten som finns. Som jag har förstått det finns det fyra olika arter av den varav den största heter grey-headed flying fox och är den som finns här nere på östkusten. Den kan ha ett vingspann på upp till en meter, så de är verkligen stora! Men man behöver inte orora sig, de lever på frukt. Det är snarare det som lämnar dem som man behöver vara lite aktsam för...

Efter filmen tog vi en liten promenad i Sydney Olympic Park. Man kan knappt fatta hur stort det var. Massa olika arenor, parker och en tågstation. Kändes verkligen som om man gick i en liten by som blivit planerad och uppbyggd i ett enda syfte. Nästan overkligt, även om det var så det var inför sommar-OS 2000. Vi var bara där själva tävlingarna hölls och inte där folk bodde. Vet inte ens om det var i närheten, eller om det var någon helt annanstans. Vilket är det förresten som kallas för OS-byn? Är det där arenorna är eller där de bor?

Idag har äcklet varit på uselt humör. Han påstår att fastighetsägaren har varit på honom sen julafton när vi hade fest här och undrar vad som försiggår i den här lägenheten. Han har också hittat på att han fick böta $500 för vår fest, vilket är en omöjlighet. Vi pratade med vakterna och allt var ok när vi gick ifrån grillplatsen. Märkligt om det sen helt plötsligt inte var det längre. Dessuton betalar man $50 i deposition om man inte skulle städa efter sig, så att han har fått betala $500. Ja, ni hör ju själva hur skruvat det låter. När Anna och Nirre flyttade ut ville han sen ha lovord och kärleksförklaringar för att han var en sån "fin kille" som han kallar sig själv och inte krävde tillbaka pengarna av dem. Pengar som han aldrig har betalat, det kan jag sätta mitt liv på. I vilket fall som helst så har han visst ett garage som han har använt som förråd och förvarat lådor och grejer i. Att fastighetsägaren nu har kommit på det och han har fått tillsägelse om att ta bort sakerna på grund av brandrisken är nu av någon anledning mitt fel. Därför går han och spottar och fräser och berättar hur pissed-off han är för att det är just mitt fel. Jag orkar inte ens svara honom längre. Jag blir så trött. Fattar inte att han bara orkar.

Jaja, ikväll ska jag och Stoffe och kanske några till ner till Darling Harbour. Det ska vara någon dansgrej där nere som vi tänkte undersöka. Det är fint väder idag så det är nog rätt mycket folk.

Fast innan jag går måste jag ringa Jossa som fyller 25 idag!

Grattis Grattis!!

070113

Ja, då var det dags igen. Nu är jag vräkt. Allas vår instabila hyresvärd bestämde det i natt.

Meddelandet på anteckningstavlan löd som följer: "Madi - toiletpaper please also please c me important." Förra gången skrev han ut exakt vilket datum vi skulle vara härifrån, men inte nu. Inte för att jag bryr mig längre. När jag pratade med honom sa han att jag var en ok person, men att jag behövde hitta någon annanstans att bo. Sa att jag stannar till den nionde Februari och det gick bra. Det är den dagen jag reser till Kambodja och därför hade tänkt flytta ändå. Kom på efteråt att jag inte hade frågat honom om det var ok att jag stannade tills dess, utan jag bara berättade det för honom. Jaja, det funkade i alla fall. Det är roligt att han tycker att han har rätt att avgöra om jag är en "ok person" eller inte.

Tror problemet ligger till stor del i att jag har vänner, men inte han och att vi inte socialiserar med honom. Han är 36 år, tjänar enligt honom själv en förmögenhet, men väljer ändå att bo på balkongen i en lägenhet som han delar med sex andra tjejer. Han hyr bara ut till tjejer. Han berättar konstant hur duktig han är och vilka förmågor han har och hur han har lösningen på all världens problem. Han förstår saker som ingen annan förstår. Han vet de egentliga orsakerna till varför saker och ting sker. Dagens påstående var att alla som väljer att bli lärare gör det för att få lätt tillgång till barn. Inte så mycket i meningen jag älskar barn, utan mer som att jag älskar med barn. Om blickar kunde döda hade han trillat av pinn på fläcken. Han blev nog lite rädd för mig där, för han tog tillbaka det ganska snabbt. Jag mår fysiskt illa varje gång jag ser honom numera. Usch för läskiga människor!

I vilket fall som helst. Kvällen igår var mycket trevlig. Var hemma hos Stoffe och gänget en stund först och sen stack till till Purple Sneakers. Lika mycket folk som alltid. Var ändå ganska kul. Begav oss hemåt strax före fyra och tog en runda inom Hungry Jack's på hemvägen. Lite telefon och sen i säng vid sju.

För tillfället är det Sydney Festival här, en festival som pågår under nästan hela Januari. Varje dag är det utomhusbio i Sydney Olympic Park, så dit ska vi åka ikväll. Vi ska titta på Over the hedge, eller På andra sidan häcken som jag tror den heter på svenska. Det ska bli kul. Dumt att det tar typ en timme att ta sig dit, man måste åka både tåg och buss. Det ska i alla fall bli mysigt.

Imorgon reser Sara till Fiji, så nu blir det tomt här igen. Som tur är ska hon inte vara borta så länge, så vi hinner träffas igen innan jag reser. Hon är verkligen en av de trevligaste personerna jag har träffat!

Dags att förbereda sig. Nya äventyr väntar runt knuten!

Hipp Häpp!

070112

De senaste dagarna har flugit förbi. Sedan Sara, eller Softis som hon också kallas, flyttade in har det bara varit kul jämt. I onsdags hade vi myskväll här hemma efter att jag, Stoffe och Svante haft en sofistikerad dag på Museum of Contemporary Art (typ moderna museet). När Sara mötte upp med oss satt vi och drack te i Hyde Park och tog vara på de sista av dagens solstrålar. Gick hem och lagade mat tillsammans. Blev riktig lyxmiddag med kyckling, klyftpotatis och ugnsbakade grönsaker. Och bearnaisesås. Detta fantastiska tillbehör som verkar ha gått australiensarna helt förbi. Har bara ätit bea en gång sen jag kom hit och det var på dyr restaurang i Airlie Beach med Jeppe. Denna kväll blev det påssås från Ica som Jeppe hade med sig. Tack! Efteråt trodde vi att vi skulle spricka allihop så mätta vi var. Men lyckliga!

Igår var jag och Sara uppe tidigt och åkte till Manly Beach för att pressa lite. De hade lovat 29 grader i Sydney som kan ses som att ta i i underkant. 37 grader hade det visst varit upptäckte vi sen. Ett par timmar i solen och sen var det dags att bege sig tillbaka. Man kan inte ligga längre utan att bränna sönder sig. Solen tar något fruktansvärt. Det är inte som hemma utan man får riktiga brännsår. Livsfarligt. Fick även lära mig att den australiska solskyddsfaktorn inte har samma numrering som den europeiska. De har dubblat siffrorna så det som är SPF 10 hemma är 20 här. Inte konstigt att de tjatar om att man ska använda 30 när det inte är mer än vår 15. Och i Sverige kan man använda 30, vilket är 60 här. Inte konstigt att svenskar är bleka. Fast de borde ha så hög solskyddsfaktor i Australien med tanke på att det inte finns något ozonlager kvar och att en av två utvecklar någon form av hudcancer. Skrämmande.

På väg hem från från stranden stannade vi till och käkade thaibuffé. Det var gott. Väl hemma så var det bara att hoppa i duschen och sedan på med klänningarna för nu skulle de firas midsommar hade vi bestämt. Stoffe och Svante kom över och sen packades picknickkorgen med matjessill och senapssill från IKEA, minipotatisar som var så nära nypotatis vi kude komma, gräddfil och gräslök. Till efterrätt vankades det jordgubbar med vispgrädde. Mums! Gick till Royal Botanic Garden och satte oss på en jättemysig gräsmatta med massa fina träd runtomkring och hade vår lilla picknick. På hemvägen hyrde vi film. Efter två nästintill sömnlösa nätter somnade jag som en stock 10 minuter in i filmen. Får se om den sen. De andra sa att den inte var jättebra ändå. Det blev en tidig kväll i säng för min del.

På tal om film förresten så tittade vi på film i söndags också. Var dumma nog att välja en australisk skräckfilm om backpackers som utspelar sig på västkusten och grundar sig på en sann historia. Wolf Creek. Ett gäng köper en bil som mitt i ödemarken går sönder, men de får hjälp av en man som i början är toppentrevlig. Inte lika trevlig senare. För den som vågar kan den rekommenderas, men en kudde att gömma huvudet i och någon att hålla i handen är ett måste. Kan vara så att den blir extra läskig här nere eftersom det ligger så nära ens egen vardag. Det skulle kunna hända vem som helst av oss här nere. Jag åker till västkusten om ett par månader och ska INTE köpa bil. Såg en annan film också som inte var äcklig, utan bara bra. Their eyes were watching God. Se den om ni har chansen.

Ikväll ska vi gå till Purple Sneakers igen. Har varit där ett par gånger och tycker att det är ett sådär ställe, men de andra gillar det. Ska hem till Stoffe, Svante, Anna och Martina först. Är knappt aldrig där uppe. De bor längre från centrum än vad jag gör och jag är nästan aldrig på det hållet. Ska bli kul i alla fall.

Nu ska jag gå och äta. Te och knäckemacka med brieost. Lyx!

040108

Ville bara säga att jag har haft en mycket bättre dag idag. Anna och Nirre reser tidigt i morgon bitti vilket är mycket trist, men istället flyttar deras kompis Sara in här i några dagar. Har umgåtts med henne litegrann och hon är verkligen toppen. Otippat nog kommer hon också från Kristianstad. Har ni något folk kvar där hemma? Kommer i alla fall att träffa Anna och Nirre när jag kommer till Perth och det ska bli toppenkul.

Har börjat planera resan jag ska göra här i Australien när jag kommer tillbaka från Kambodja. Går allt som jag hoppas hinner jag kanske till och med ta en sväng till Fiji innan jag reser hem. På vägen hem hoppas jag på några dagar i Hong Kong. Som det ser ut nu kommer resrutten att bli Sydney till Brisbane med buss och några stopp på vägen, därifrån flyg till Darwin och ett besök i Kakadu National Park, vidare med flyg till Perth på västkusten. Från Perth upp till Broome med ett bussbolag som heter Easy Rider, vilket tar ett par veckor. Flyg från Broome till Malbourne och sedan tillbaka till Sydney. Finns det därefter tid hoppas jag att det går att klämma in Fiji. Jag får se.

Ser verkligen fram emot resandet nu. Det ska bli så himla roligt!

070107

Helgen kom och helgen gick. Sitter ensam vaken i mörkret och funderar. Har haft en mellandag idag med riktigt mycket hemlängtan. Saknar alla så otroligt mycket. Är jag här för att bli utskälld av Jackson stup i kvarten, eller vad gör jag här? Hinner inte resa något vidare innan jag ska resa till Kambodja, så till viss del känns det som om jag bara väntar nu. Ska se om jag kan ta mig ner till Wollongong ett par dar åtminstone. På tisdag "flyttar" Anna och Niroshani ut. De blev ju som bekant vräkta nyårsafton och har därför bestämt sig för att resa på östkusten istället för att hitta nytt boende här i Sydney så snart träffar jag inte dem mer. Kanske ska resa ihop på västkusten om ett par månader, men vi får se om det går att lösa. Om tre veckor lämnar de andra Sydney och reser till Melbourne och sen är det bara jag kvar. Fast det blir bara en vecka, för sen reser jag också vidare. Planen är att jag ska fortsätta resa när jag kommer tillbaka till Australien den 25:e Februari. Sen är det inte lång tid kvar tills jag kommer hem. Vad nu hem är. Har visst inte något sådant längre.

Det är helt konstigt hur det samtidigt kan kännas som om tiden rusar ifrån en som timmarna sniglar sig fram. Där varje minut känns som en evighet men att dagen då jag kom hit var för ett ögonblick sedan. Alla känslor känns så mycket mer. Är man glad jublar man och är man nere känns det så tydligt att nästan alla jag bryr mig om är på andra sidan jorden. Bara ett telefonsamtal bort, men ändå inte. Jag skäms nästan för hur små saker som blir rörande. När grät jag till ett nyårsfyrverkeri senast? Har aldrig hänt. Helt lustigt. Det är som om några lager har skalats av och kvar har bara Jag blivit. Har insett hur utsatt man är och hur lite som krävs för att världen ska vändas upp och ner. När vi blev vräkta på juldagen var det kaos. Ingen av oss fattade vad som hänt. Vi fick inga orsaker, inga förklaringar. Tack och hej, ut på gatan. Ju mindre man har, desto mindre krävs för att allt ska falera. Här har jag mig själv, mitt ovärderliga pass med ett fint visum fastklistrat i, ett visakort och en mobil. Det är allt som verkligen betyder något. Och Ludde såklart. Mitt lilla stycke hemma. Han är löjligt viktig. Lite fånigt, men so what.

Det var verkligen inte meningen att det skulle låta helt deprimerat. Så illa är det inte. Ibland behöver man bara tänka högt. Få ut det ur systemet. Reflektera och gå vidare. Möta nästa dag med ett leende.

Nästa dag har kommit. Det är snart dags att stiga upp igen och jag har inte kommit i säng än. Men jag ler åtminstone lite. Allt tack vare MSN och en mycket klok vän i Belgien. Tack.

070106

Efter några lugna dagar har nu helgen kommit. Efter en latdag på Manly Beach inleddes helgen som sig bör med en äkta Girls Night Out igår. Det vill säga; jag och Anna gjorde Sydney.

Vi inledde vår pubrunda med att käka middag på ett ställe som heter Star Bar som har massa rekvisita från kända filmer. Vi satt bredvid ett gäng guldtackor och en telefonbomb som användes vid inspelningen av Die Hard. Att något kan se så äkta ut på film när det ser så fejk ut i verkligheten är mycket märkligt. Tog en sväng och kollade på alla grejer. Det fanns en hel del där. Cruisade vidare till Bar 333 som var ett ganska mysigt ställe, men som Anna tyckte var lite posh.

Vidare följde The Establishment som var knökfullt av 40-åringar. Synd, för det är riktigt mysiga lokaler med en sorts uteplats inomhus med glastak där två väggar består av en gammal tegelmur som är lite pittoreskt halvraserad och en vägg är klädd med bambuträd upplysta i grönt. Några soffor och ottomaner gör att det blir riktigt mysigt. Om det inte vore för allt folket då vill säga. Drog ganska snabbt vidare till The Opera Bar som logiskt nog ligger vid operahuset. På väg dit blev vi påtvingade två mycket märkliga kineser. Eller rättare sagt de tvingade sig på oss. Jag har aldrig hört så många intressanta sätt att förolämpa någon på. Till Anna sade att hon verkade korkad och hade grått hår, fast inlindat. Till mig sa de att jag verkligen såg annorlunda ut när vi kom i starkare ljus för dämpat ljus kan göra så att folk ser bra ut, och att jag var kvällens underligaste person. Jag undrar vilka som var underliga jag. Vi lyckades i alla fall bli av med dem. Skönt. Fast kvällens underhållning var räddad.

Efter operabaren stack vi till The Rocks. Försökte komma in på tyska Überbar, men det var stängt så det fick bli The Orient Hotel istället. Var ett helt ok ställe, fast med lite för mycket folk. Spelade kul musik på de två översta våningarna i alla fall. Vid halvfemsnåret stack vi avslutningsvis till The Emperor Hotel i Kings Cross. Ganska avlappnad stämning att sitta och softa i innan det var dags att gå hem och sova vid sextiden. Tiden går fort när man har roligt. Tanken var från början att vi skulle ha avslutat kvällen på en metalklubb, men det fick avstyras eftersom en halvindier som försöker stöta på Anna visst var där. Inte lätt.

Vad händer idag då? Om ett par timmar är det dags att gå på det igen. Eftersom Niroshani och den andra Anna har blivit vräkta och måste flytta härifrån på tisdag ska vi ut och parta tillsammans. Istället för att försöka hitta ett nytt boende här i Sydney på en vecka ska de resa längs östkusten nu. Jag kommer verkligen att sakna dem. De är toppen! Om jag inte träffar dem igen här nere så kan vi ju alltid ses när vi kommer hem. Vi bor ju trots allt i samma stad. Det är en liten värld.

Så... Dags att äta, piffa och parta. Lördag i Sydney.

Mjau!

070101

Nyårsfirandet var toppen. Picknick i Royal Botanic Garden, som vi 14.00 kom in i efter bara två timmars köande och fick en kanonplats med utsikt över Operahuset och Harbour Bridge. Hamnade bredvid ett kanontrevligt par från Wollongong som ligger ca 1,5 h söder om Sydney. Jag blev inbjuden till att åka och hälsa på dem där. Det finns massa fins stränder runt Wollongong så det hade varit kul. Picknicken bestod av kycklingklubbor, pastasallad och hemmagjord tzatziki. Mumsigt! Maten var viktig eftersom vi skulle tillbringa 12 timmar i parken. Man måste vara på plats så tidigt på dagen om man vill komma in över huvud taget. Istället fick man ta ett par tupplurar emellanåt för att vara på topp till fyrverkerierna.

Klockan 21.00 var det dags för den första omgången - Familjefyrverkerierna. Dessa är en minivariant av de stora som skjuts upp vid midnatt, men de var ändå större och mäktigare än några fyrverkerier jag tidigare sett. Tårarna rann. Jag ville dela det med alla jag saknar där hemma. Jag kommer aldrig att kunna förklara. Man måste se det själv. Tre timmar kvar att vänta innan det var dags igen. Sen var klockan tolv. Nedräkning. Sen lystes hela världen upp. Harbour Bridge glittrade och hela himlen fylldes av färger. Det sprakade och exploderade överallt och till avslutning hade de de mest fantastiska kreationer på bron. Kameralös som jag är kunde jag inte föreviga det, men Sydney Morning Herald (Sydneys tidning) har, så jag har stulit. Hehe. Här kommer ett axplock. Var också inne på Aftonbladets hemsida http://www.aftonbladet.se där jag hittade en liten del av nyårsfyrverkeriet på webb-tv. Det går att klicka på länken "Färgsprakande fyrverkeri i Sydney" på deras hemsida. Tål att tittas på.

Gott Nytt år!